Em. - det där lilla extra

Jag var med om det löjligaste någonsin innan.
Jag stod och väntade på bussen på resecentrum när någon ringde med dolt nummer. Och jag tänkte inte på det så jag svarade såklart.
Först va det en tjej som svarade. Ingen aning om vem den lilla flickan var( antagligen var hon inte så liten egentligen. men betedde sig som ett litet barn) Inte en enda människa i denna världen kan ha hört vad hon sa.
Så jag ka på. Orkade inte slösa tid på det.
Sen gick det väl två minuter kanske. Så ringde det igen. Och jag svarade. Men sa inget. Var bara helt tyst.
Denna gången var det en kille som svarade. Han försökte inbilla mig att han var invandrare eller något. Och pratade sån där "blattesvenska" (förlåt. får inte säga så. Men jag är förbannad på just han. Ta inte illa vid er av det. Inget illa menat)
Fattade typ hälften av vad han sa. Men jag sa inget själv. Jag bara lyssnade. Och jag tror itne han hade varit sån om han stött på mig i verkligeheten.

Det är inte själva busringningen jag stör mig på. Folk får gärna busringa till mig. Det kan bara vara kul.
Men man ska ju säga rätt saker. Denna killen hotade mig och använde ord som inte var direkt lämpliga. Han är nog inte alls sån i verkligheten. För det tror jag inte han vågar.
Men busring ni till mig. Men välj era ord småbarn ;)

Jag har själv busringt många gånger när jag var yngre. Jag vet hur kul det kan vara. Men jag har aldrig varit taskig mot någon när jag gjort det. Jag har aldrig hotat någon så. Jag kan stå för om jag ska hota någon och då visar jag min identitet om jag ska göra det. Jag gömmer mig inte bakom dolt nummer.

Jag hoppas ni som gjorde detta idag läser detta. Det skulle varit riktigt roligt men en kommentar från er här då.
För ni kanske också växer upp någon dag.