11/11 2006 - 11/11 2009 ♥

Det är inte riktigt den 11/11 än. Men jag saknar min farmor och vill därför ägna detta inlägget till henne.

Den 11/11 2006 lämnade du oss. Det är tre år sedan nu. Tre långa år utan dina kramar. Tre långa år utan dina pepparkakor med alla barnbarnens namn på. Vi längtade efter att få dem. Varje julaftons morgon sprang man ner för trappan, slet upp sina presenter och klädde sedan på sig snabbt för att vi skulle åka till dig.
Du fyllde år på julafton. Det var därför vi åkte till dig. Och vi fick alltid presenter. Du hade sparat små tablettaskar som d la i pengar. Alltid minst 100 kr i mynt. Vi älskade dina handgjorda vantar och mössor som vi fick varje år.
Jag har såklart kvar dem allihop.

Farmor jag tänker på dig varje dag.
Det är inte längre dina pannkakor vi alltid fick. Inte heller fler hemgjorda köttbullar och snabbmakaroner. Det är slut med det nu. Det finns inte längre.
Jag minns den sommaren, det var jättevarmt ute och vi var ute i din trädgård och skulle spela fotboll. Jag och min lillebror började, men du ville också vara med. Och du ville vara målvakt. Du kunde ju inte gå så bra efter att du brutit benet, men du tog din käpp och ställde dig i mål. Och gud va roligt vi hade.
Efter ett tag var vi helt slut allihopa, det var ju som sagt varmt ute, så vi satte oss i skuggan och drack saft och åt dina goda bullar.
Det är också länge sedan nu.

Du försvann så hastigt. Tiden gick så fort. Jag fick ju inte ens säga förväl till dig. Inte ge dig den där sista kramen och säga att jag älskar dig. Jag hann inte det. Jag ångrar att jag inte följde med mamma och pappa den dagen de skulle hälsa på dig. För då hade jag kunnat krama dig och säga att jag älskar dig. Men istället stannade jag hemma. Jag trodde väl att jag skulle få träffa dig igen.

Farmor du var den bästa. Du var den som alltid tog hand om en. En som alltid ställde upp. Det är någon annan som bor i ditt hus. Det är någon annan som sitter i ditt kök och lagar mat på din spis. Det ska inte vara så. Det är du som ska vara där. Det är du som ska sitta på din stol och titta ut över E22an. Men du finns inte där. Inte någonstans.

Ibland när tanken den får vandra fritt och jag är själv. Då kan jag fantisera om saker som faktiskt kunde hänt ikväll. Ibland när tanken vandrar fritt så piggar det sig på armarna för allting som kunde blitt.
Ja jag tänker ibland på orden du sa, på alla stunder vi delat och på allting som var du.
Förväl min vän och jag önskar att vi ses igen i himmelen. Att du möter mig när min vandring är slut. Ditt liv tog slut men mitt fortsätter nu.
Vill ha tiden tillbaka och säga om och om igen att jag älskar dig. Vill spola tiden tillbaka och ha dig här igen.
Tänk om allting vore annorlunda, tänk om det fortfarande var du och jag.

Farmor vi kommer alltid minnas dig som en glad och positiv människa. Snälla, ta hand om alla vi känner där uppe. Jag kommer till dig senare. Det lovar jag. Och du måste ta emot mig. För som du vet, jag hittar inte så bra. Mitt lokalsinne är inget bra. Så ta emot mig.

JAG ÄLSKAR DIG. FÖRALLTID♥

11/11 2006 ♥ ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0